Jag skulle kalla det en somnlos natt med ogon pa tok for oppna.
Imorgon slutar var resa precis som vi planerat den. En drink uppe i Skytower, en skal i Auckland dar allt en gang borjade. Min hjarna gar pa hogvarv och mitt hjarta dunkar farval till en tid jag alltid kommer minnas med en tar i ogat och en klump i halsen, men ocksa med otrolig varme och mycket gladje. Tankar pa da, nu och sedan snurrar likt ett garnnystans fodelse. Tanketradar svara att greppa.
For forsta gangen sedan jag lamnade Sverige kanner jag stress pulsera i magen och oro kittla i benen.
Klockan ar 05.44. En vinternatt i Nya Zeeland.
fredag 26 juni 2009
fredag 19 juni 2009
Det ar naturligt!
Aaaaahhh, helt plotsligt slog det mig att vi ar hemma snart! Har precis anlant till Christchurch efter en sista tripp med Kiwi-bussen. Sorligt att lamna, angest och panik. Inget mer hassel med Maria dagarna i anda, inga fler Fantastic 2 min Noodles och grot med ingenting till, inget mer "aye" och "bro", ingen hanforande utsikt genom englasfonster, inget mer sova med alla klader jag ager pa, inga fler smutsiga strumpor, inga kluvna hartoppar. Inget mer NZ! Det kommer att kannas tomt har vi idag konstaterat nar vi aterigen pratade minnen och hasslade pa bussen. For endast tva veckor sedan kande vi oss bada ganska fardigresta och trodde inte alls att det skulle kannas jobbigt att lamna. Men nu, sentimentalt varre! Jag kommer defentitivt att lipa pa flygplatsen.
Sista "festhelgen" ar nu avverkad i Queenstown med Maria. Nu har vi en vecka full av njutning kvar med skidakning och sol. Se upp i backen Mount Hut! An ar inte resan slut och mycket kan och kommer fortfarande att handa. Vi har bestamt oss for att inte ta farval an utan gor det over ett glas vin i Methven innan avresa till Auckland, dar allt en gang borjade.
Sjalvklart ser jag framemot att komma hem, men sommaren lockar inte direkt. Har haft min sommar i ett underbart land och ar redo for vintern har. Men det som lockar med att komma hem ar att traffa alla de jag har saknat! Och som en bonus tar jag med mig en mycket god van harifran. Vi har till och med ett gemensamt namn nu - Malisa.
Ett tack till Patrick for de varma strumporna jag snodde ur din garderob! De blir perfekta i pjaxorna.
Ha det fantastiskt bra, det har vi!
Lisa
Sista "festhelgen" ar nu avverkad i Queenstown med Maria. Nu har vi en vecka full av njutning kvar med skidakning och sol. Se upp i backen Mount Hut! An ar inte resan slut och mycket kan och kommer fortfarande att handa. Vi har bestamt oss for att inte ta farval an utan gor det over ett glas vin i Methven innan avresa till Auckland, dar allt en gang borjade.
Sjalvklart ser jag framemot att komma hem, men sommaren lockar inte direkt. Har haft min sommar i ett underbart land och ar redo for vintern har. Men det som lockar med att komma hem ar att traffa alla de jag har saknat! Och som en bonus tar jag med mig en mycket god van harifran. Vi har till och med ett gemensamt namn nu - Malisa.
Ett tack till Patrick for de varma strumporna jag snodde ur din garderob! De blir perfekta i pjaxorna.
Ha det fantastiskt bra, det har vi!
Lisa
lördag 13 juni 2009
Tillbaka i Queenstown
Det blev inte riktigt som vi hade tankt oss. Jag blev kvar i Wanaka och Maria fast i Methven. Onsdag mots vi i Queenstown for nagra spannande dagar i den galna staden.
Det visade sig bli en kul sista helg i Wanaka med fest, biltur med Helen (min dormkompis), promenader och film.
Har precis anlant till Queenstown efter att ha blivit skjutsad av Tom. Helen och Mark foljde med for att saga hejda. Vi avslutade var tid tillsammans med en Fergburger. Nu borjas det igen. Fet mat, alkohol och alldeles for lite somn. En harlig vecka vantar. Och veckan darpa skidor. Ska njuta av detta underbara land innan jag satter min fot pa Arlanda igen.
Jag vill tacka en del personer som har gjort min resa lite enklare och lite battre.
Mamma - tack for den gamla Nitor-fleecen. Den har anvants flitigt. Speciellt nu nar kylan har kommit.
Lina - Adidasskorna ar mina fotters basta vanner nu. De har verkligen kommit till anvandning. Lite leriga och blota fortillfallet men det ska vi nog kunna ordna.
Pappa - sovlakanet har inte anvants flitigt men nar det val har anvants har det varit nodvandigt. Speciellt efter en lang dag i en kayak, sovandes i en Hut i skogen en kylig natt.
Hystero-Stirro - en extra USB-sladd till kameran. Inte behovts an men man vet aldrig nar min forsvinner. Och ja, den trivs battre i min vaska an i en sopkorg. (Internskamt)
Nu rinner tiden ivag, jag aterkommer med fler tack en annan dag.
Ha det gott, det har vi!
Lisa
Det visade sig bli en kul sista helg i Wanaka med fest, biltur med Helen (min dormkompis), promenader och film.
Har precis anlant till Queenstown efter att ha blivit skjutsad av Tom. Helen och Mark foljde med for att saga hejda. Vi avslutade var tid tillsammans med en Fergburger. Nu borjas det igen. Fet mat, alkohol och alldeles for lite somn. En harlig vecka vantar. Och veckan darpa skidor. Ska njuta av detta underbara land innan jag satter min fot pa Arlanda igen.
Jag vill tacka en del personer som har gjort min resa lite enklare och lite battre.
Mamma - tack for den gamla Nitor-fleecen. Den har anvants flitigt. Speciellt nu nar kylan har kommit.
Lina - Adidasskorna ar mina fotters basta vanner nu. De har verkligen kommit till anvandning. Lite leriga och blota fortillfallet men det ska vi nog kunna ordna.
Pappa - sovlakanet har inte anvants flitigt men nar det val har anvants har det varit nodvandigt. Speciellt efter en lang dag i en kayak, sovandes i en Hut i skogen en kylig natt.
Hystero-Stirro - en extra USB-sladd till kameran. Inte behovts an men man vet aldrig nar min forsvinner. Och ja, den trivs battre i min vaska an i en sopkorg. (Internskamt)
Nu rinner tiden ivag, jag aterkommer med fler tack en annan dag.
Ha det gott, det har vi!
Lisa
onsdag 10 juni 2009
Retardkram i Qt!
Jag vill borja med att citera Maria "Jaha. Nu kanns det tomt. Efter att ha rest tillsammans, bott tillsammans, atit, sovit, tranat (atminstone vid 4 tillfallen!), festat, surat, hasslat tillsammans sa ar jag numer on my own."
Vi har varit ifran varandra lange nog nu och snart ar det dags for en aterforening. Jag har befunnit mig i Wanaka efter att ha festat som en tok i Queenstown, trottnat och akt till Dunedin ar jag tillbaka igen i vackra Wanaka. Maria har spenderat tid i Methven (orkar aldrig kolla upp stavningen) och lite i Auckland med Peruk, aven kallad Nick. Jag bestamde mig for att aka tillbaka hit vilket visade sig vara ett smart val.
Har traffat underbara manniskor som alla stannar for sasongen. Ska bli trakigt att lamna dem! Och Wanaka ar precis som hela Nya Zeeland en plats jag garna besoker igen.
Nu ar det inte manga veckor kvar pa var resa. Det ar laskigt lite. Men men... Ser framemot denna helg tillbaka i Queenstown igen. Min och Marias sista festhelg kan man saga. Vi ska fira Sveriges nationaldag (en vecka forsent) och ata Fergburgers. Tror det ska klammas in lite traning daremellan ocksa, kanske... Vi far se.
Har forresten inte berattat om mitt Skydive an. Racker med ett ord - SWEET!!
Jag och Maria maste hylla lite manniskor ocksa.
1) Killen som bar vara matvaskor. Nar vi skulle byta till vart jakligt fraaaasha hostel i Dunedin, med 2 ryggsackar var och tva matvaskor med mat for 2 veckor (=valdigt tungt!) kom det en gentleman och bar vara matvaskor till vart hostell, gott o val 10 minuter. Det ar hans fortjanst att vi fortfarande har axlar var, sa tack for det!
2) Will/Lewi, amerikanen och resten av grabbarna i snuskhuset. Nu vet vi den forvirrande historien bakom Will/Lewis namn. Hans fulla namn ar Will Lewis och han kallas ibland vid fornamn, ibland vid efternamn. Vi kallar honom Levi. Nar vi gick ut med dem i lordags (Lisa hangde i och for sig mest pa McDonalds, men jag var ute) bjod de, forutom pa for mycket whiskey, aven oss att bo hos dem igen. De lovade dessutom att de hade stadat. Sagt och gjort, dagen efter hamtade de upp oss och tog med oss till all sight-seeing i Dunedin. Vi har sett varldens brantaste gata, dar vi fick lock for oronen nar vi korde upp for den, "varldens ande" vilket mest var ett vackert stalle med ett par klippor i havet, och dessutom Dunedin by night fran ovan. Darifran akte vi till deras nystadade hus, som visserligen fortfarande var ackligt men battre an innan. Vi fick amerikanens sang (anledningen till att vi inte kan hans namn ar att det var fruktansvart konstigt, det var de tre forsta bokstaverna fran hans mammas namn och de tre sista fran hans pappas och vi fattade aldrig ritkgit vad han hette) med elektrisk filt, nagot jag vill ha hemma, det var ritkigt skont! Dessutom fick vi Sunday Roast Dinner: Grisstek, pumpa, broccoli- och blomkalsstuvning, pommes frites och sas. Vi var makta imponerade over deras kokkonst! Dessutom ar de varldens snallaste killar och riktiga kiwis (eller var det papayor? OBS! internskamt).
Vi kan val lika garna passa pa att namna lite annat bra folk vi lart kanna.
Kat - riktigt cool tjej som bodde i vart dorm i Dunedin och tog oss pa forfest hos sina kompisar. Jag fick en hatt och kritor (VEM var dum nog att ge mig det?) och forgyllde hela deras vardasrumsdorr med en hast i gront och lila samt min autograf i guld. Mycket fint konstverk!
James - En skon kille vi traffade nar han kom in och at gratissoppa pa vart hostel i Queenstown. Dessutom staller han sitt hem till forfogande i Queenstown. Gratis boende nar man som bast behover det!
Mark - En annan kille som erbjudit oss att bo hos honom i Queenstown.
Stu - Snowboardakare i Wanaka som lovade oss Heliskiing, vilket aldrig blev av, men vi fick lana varma klader i alla fall, och det behovs har nu kan vi saga!
Inte en person, men val vart att hyllas: Den Nya Zeelandska gastfriheten! Inget ar ett problem, det finns alltid nanstans man kan sova, nagon som delar med sig av sin mat eller erbjuder hjalp att bara, en skjuts dit man ska eller ett plaster om man trillat. Ett fyrfaldigt leve for den! Hurra, hurra, hurra, hurra!!!
Ha det bra, det har vi!
Lisa och Maria
Vi har varit ifran varandra lange nog nu och snart ar det dags for en aterforening. Jag har befunnit mig i Wanaka efter att ha festat som en tok i Queenstown, trottnat och akt till Dunedin ar jag tillbaka igen i vackra Wanaka. Maria har spenderat tid i Methven (orkar aldrig kolla upp stavningen) och lite i Auckland med Peruk, aven kallad Nick. Jag bestamde mig for att aka tillbaka hit vilket visade sig vara ett smart val.
Har traffat underbara manniskor som alla stannar for sasongen. Ska bli trakigt att lamna dem! Och Wanaka ar precis som hela Nya Zeeland en plats jag garna besoker igen.
Nu ar det inte manga veckor kvar pa var resa. Det ar laskigt lite. Men men... Ser framemot denna helg tillbaka i Queenstown igen. Min och Marias sista festhelg kan man saga. Vi ska fira Sveriges nationaldag (en vecka forsent) och ata Fergburgers. Tror det ska klammas in lite traning daremellan ocksa, kanske... Vi far se.
Har forresten inte berattat om mitt Skydive an. Racker med ett ord - SWEET!!
Jag och Maria maste hylla lite manniskor ocksa.
1) Killen som bar vara matvaskor. Nar vi skulle byta till vart jakligt fraaaasha hostel i Dunedin, med 2 ryggsackar var och tva matvaskor med mat for 2 veckor (=valdigt tungt!) kom det en gentleman och bar vara matvaskor till vart hostell, gott o val 10 minuter. Det ar hans fortjanst att vi fortfarande har axlar var, sa tack for det!
2) Will/Lewi, amerikanen och resten av grabbarna i snuskhuset. Nu vet vi den forvirrande historien bakom Will/Lewis namn. Hans fulla namn ar Will Lewis och han kallas ibland vid fornamn, ibland vid efternamn. Vi kallar honom Levi. Nar vi gick ut med dem i lordags (Lisa hangde i och for sig mest pa McDonalds, men jag var ute) bjod de, forutom pa for mycket whiskey, aven oss att bo hos dem igen. De lovade dessutom att de hade stadat. Sagt och gjort, dagen efter hamtade de upp oss och tog med oss till all sight-seeing i Dunedin. Vi har sett varldens brantaste gata, dar vi fick lock for oronen nar vi korde upp for den, "varldens ande" vilket mest var ett vackert stalle med ett par klippor i havet, och dessutom Dunedin by night fran ovan. Darifran akte vi till deras nystadade hus, som visserligen fortfarande var ackligt men battre an innan. Vi fick amerikanens sang (anledningen till att vi inte kan hans namn ar att det var fruktansvart konstigt, det var de tre forsta bokstaverna fran hans mammas namn och de tre sista fran hans pappas och vi fattade aldrig ritkgit vad han hette) med elektrisk filt, nagot jag vill ha hemma, det var ritkigt skont! Dessutom fick vi Sunday Roast Dinner: Grisstek, pumpa, broccoli- och blomkalsstuvning, pommes frites och sas. Vi var makta imponerade over deras kokkonst! Dessutom ar de varldens snallaste killar och riktiga kiwis (eller var det papayor? OBS! internskamt).
Vi kan val lika garna passa pa att namna lite annat bra folk vi lart kanna.
Kat - riktigt cool tjej som bodde i vart dorm i Dunedin och tog oss pa forfest hos sina kompisar. Jag fick en hatt och kritor (VEM var dum nog att ge mig det?) och forgyllde hela deras vardasrumsdorr med en hast i gront och lila samt min autograf i guld. Mycket fint konstverk!
James - En skon kille vi traffade nar han kom in och at gratissoppa pa vart hostel i Queenstown. Dessutom staller han sitt hem till forfogande i Queenstown. Gratis boende nar man som bast behover det!
Mark - En annan kille som erbjudit oss att bo hos honom i Queenstown.
Stu - Snowboardakare i Wanaka som lovade oss Heliskiing, vilket aldrig blev av, men vi fick lana varma klader i alla fall, och det behovs har nu kan vi saga!
Inte en person, men val vart att hyllas: Den Nya Zeelandska gastfriheten! Inget ar ett problem, det finns alltid nanstans man kan sova, nagon som delar med sig av sin mat eller erbjuder hjalp att bara, en skjuts dit man ska eller ett plaster om man trillat. Ett fyrfaldigt leve for den! Hurra, hurra, hurra, hurra!!!
Ha det bra, det har vi!
Lisa och Maria
fredag 5 juni 2009
En gang i Wanaka
Jag tog ett djupt andetag som i ett forsok att andas in alla de energipartiklar som vilade i luften. Vantande. Pa mig. Stigen dar mina fotter och jag for den delen fardades pa kandes som ett rullband. Fast har fanns inga underjordiska gangar ledandes till narmaste tunnelbanelinje. har fanns inga skyltar som visade Akalla 8 min i lysande rott. Har fanns tystnad. En tystnad likt den fri fran manniskans paverkan. Inget brummande ljud hordes fran en fororenande bilmotor, inte ett enda manskigt ljud nadde mina oron. Det enda som paminde mig om min egen existens i sammanhanget var mina andetag, mitt flas, knastret under fotterna da de traffade torkade lov och bark. Faglar gjorde sig paminda genom kvitter och kurragomma mellan buskar och grenar.
Det var inte mer an en meter till vattnet, vattnet som vistades i ett jattelikt halrum i marken - Lake Wanaka.
Mina hander var kalla, trots att de gomde sig i fickorna pa den grona valanvanda jackan. En flack pa ena armen syntes, ett minne fran ett glufsande pa McDonald's tre pa natten en lordag i Dunedin. Jag kunde inte bry mig mindre. For vad var en dressingsflack en dag som denna. Jag kande mig bekymmerslos, stark som en konservburk och jag kunde nastan na bergen som skymtade i fjarran. Pa riktigt, kunde jag det? Om jag bara strackte ut armen lite langre? Kanske bre ut mina armar och kanna vinden lyfta mig, ta tag i mig och fora mig till den snokladda bergstoppen?
Efter att ha kommit pa mig sjalv med att tanka som jag formodade en drogpaverkad filur gor lat jag mina ben vandra vidare och blickade upp mot den allt mer framtradande manen. Vagen framfor mig var inte langre lika tydlig. Ett dunkelt ljus kladde sikten framfor mig. Det var dags att vanda.
Med ens blev jag medveten om kylans nalar som hettade till pa kinderna. Jag misstankte att mina kinder var roda liksom nasan. Precis samma reaktion jag fick av att vistas i solen for lange. Rosor pa kinden och solsken i blick. Jag sjong tyst for mig sjalv. Lustigt nog hade en annan sangslinga snurrat i mitt huvud nar jag tidigare pa resan flot pa vattenytan utanfor en av Fijis alla oar med ett gigantiskt korallrev under mig och med en snorkel i munnen - Havet ar djupt...
Annu en gang andades jag med all kraft in energipartiklarna som svavade i morkret. For nu hade det svarta tagit over det graa och manens stralar var den enda ljuskallan. Det susade lugnt i hostnatten. Molnstrimmor ville gora bergen sallaskap. Det var en kuslig syn som paminde mig om den kriminalare jag laste fortillfallet.
Ensam i morkret, pa en ode stig langs en sjo med djupa hemligheter. Skuggor fladdrade forbi och det var svart att urskilja dess dess skepnad. Vid strandens kant skymtade plotsligt en gestalt. Nej tva. En man med en hund. Han vandrade langsamt medan hunden lekfullt traskade pa en bit langre fram. En otack kansla tog plats i min kropp och jag ville gomma mig, gora handerna sallskap i jackfickorna. Det var foga overraskande omojligt. Mannen ropade pa hunden som hade fatt nys pa nagot. Blickstilla iaktog den mig. Jag fokuserade blicken pa de ljusstrimmor som avslojade stigen framfor mig. Forsokte att halla mig lugn. Djur har en viss formaga att kanna av en manniskas osakerhet. Jag misslyckades, for i en handvandning borjade den skalla och ilsket morra. Jag stod som forstelnad. Hunden gick till attack! Med sylvassa tander bet den tag i mitt ben och blodet forsade och...
Det var inte mer an en meter till vattnet, vattnet som vistades i ett jattelikt halrum i marken - Lake Wanaka.
Mina hander var kalla, trots att de gomde sig i fickorna pa den grona valanvanda jackan. En flack pa ena armen syntes, ett minne fran ett glufsande pa McDonald's tre pa natten en lordag i Dunedin. Jag kunde inte bry mig mindre. For vad var en dressingsflack en dag som denna. Jag kande mig bekymmerslos, stark som en konservburk och jag kunde nastan na bergen som skymtade i fjarran. Pa riktigt, kunde jag det? Om jag bara strackte ut armen lite langre? Kanske bre ut mina armar och kanna vinden lyfta mig, ta tag i mig och fora mig till den snokladda bergstoppen?
Efter att ha kommit pa mig sjalv med att tanka som jag formodade en drogpaverkad filur gor lat jag mina ben vandra vidare och blickade upp mot den allt mer framtradande manen. Vagen framfor mig var inte langre lika tydlig. Ett dunkelt ljus kladde sikten framfor mig. Det var dags att vanda.
Med ens blev jag medveten om kylans nalar som hettade till pa kinderna. Jag misstankte att mina kinder var roda liksom nasan. Precis samma reaktion jag fick av att vistas i solen for lange. Rosor pa kinden och solsken i blick. Jag sjong tyst for mig sjalv. Lustigt nog hade en annan sangslinga snurrat i mitt huvud nar jag tidigare pa resan flot pa vattenytan utanfor en av Fijis alla oar med ett gigantiskt korallrev under mig och med en snorkel i munnen - Havet ar djupt...
Annu en gang andades jag med all kraft in energipartiklarna som svavade i morkret. For nu hade det svarta tagit over det graa och manens stralar var den enda ljuskallan. Det susade lugnt i hostnatten. Molnstrimmor ville gora bergen sallaskap. Det var en kuslig syn som paminde mig om den kriminalare jag laste fortillfallet.
Ensam i morkret, pa en ode stig langs en sjo med djupa hemligheter. Skuggor fladdrade forbi och det var svart att urskilja dess dess skepnad. Vid strandens kant skymtade plotsligt en gestalt. Nej tva. En man med en hund. Han vandrade langsamt medan hunden lekfullt traskade pa en bit langre fram. En otack kansla tog plats i min kropp och jag ville gomma mig, gora handerna sallskap i jackfickorna. Det var foga overraskande omojligt. Mannen ropade pa hunden som hade fatt nys pa nagot. Blickstilla iaktog den mig. Jag fokuserade blicken pa de ljusstrimmor som avslojade stigen framfor mig. Forsokte att halla mig lugn. Djur har en viss formaga att kanna av en manniskas osakerhet. Jag misslyckades, for i en handvandning borjade den skalla och ilsket morra. Jag stod som forstelnad. Hunden gick till attack! Med sylvassa tander bet den tag i mitt ben och blodet forsade och...
Nej, nu sparade jag ur lite. Men jag sag faktiskt en man med en hund gaendes langs en strand och det var morkt ute. Tillbaka till sanningen. Utan att ha blivit attackerad av en schafer eller liknande vandrade jag vidare tillbaka till dar jag for en timme sedan borjade min vandring. Med kvicka steg studsade jag fram, likt Tigger pa vag till Nalle Puh. Magen morrade, precis som hunden gjorde som inte fanns eller ja... hunden fanns men inte morrandet. Ni forstar. En varm middag skulle gora den nojd. Pasta, ris eller nudlar? Det var allt jag hade att bjuda pa i ett forsok att inte lata budgeten explodera. Den var redan full av sprickor.
Trevande i en svart juninatt sag jag tillsist ljusen fran staden. Husens alla fonster glimmade likt stjarnor. Som en stjarnhimmel pa jordens yta - ett av manniskan vackraste konstverk.
Ha det gott, det har vi!
Lisa
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)