Det var inte mer an en meter till vattnet, vattnet som vistades i ett jattelikt halrum i marken - Lake Wanaka.
Mina hander var kalla, trots att de gomde sig i fickorna pa den grona valanvanda jackan. En flack pa ena armen syntes, ett minne fran ett glufsande pa McDonald's tre pa natten en lordag i Dunedin. Jag kunde inte bry mig mindre. For vad var en dressingsflack en dag som denna. Jag kande mig bekymmerslos, stark som en konservburk och jag kunde nastan na bergen som skymtade i fjarran. Pa riktigt, kunde jag det? Om jag bara strackte ut armen lite langre? Kanske bre ut mina armar och kanna vinden lyfta mig, ta tag i mig och fora mig till den snokladda bergstoppen?
Efter att ha kommit pa mig sjalv med att tanka som jag formodade en drogpaverkad filur gor lat jag mina ben vandra vidare och blickade upp mot den allt mer framtradande manen. Vagen framfor mig var inte langre lika tydlig. Ett dunkelt ljus kladde sikten framfor mig. Det var dags att vanda.
Med ens blev jag medveten om kylans nalar som hettade till pa kinderna. Jag misstankte att mina kinder var roda liksom nasan. Precis samma reaktion jag fick av att vistas i solen for lange. Rosor pa kinden och solsken i blick. Jag sjong tyst for mig sjalv. Lustigt nog hade en annan sangslinga snurrat i mitt huvud nar jag tidigare pa resan flot pa vattenytan utanfor en av Fijis alla oar med ett gigantiskt korallrev under mig och med en snorkel i munnen - Havet ar djupt...
Annu en gang andades jag med all kraft in energipartiklarna som svavade i morkret. For nu hade det svarta tagit over det graa och manens stralar var den enda ljuskallan. Det susade lugnt i hostnatten. Molnstrimmor ville gora bergen sallaskap. Det var en kuslig syn som paminde mig om den kriminalare jag laste fortillfallet.
Ensam i morkret, pa en ode stig langs en sjo med djupa hemligheter. Skuggor fladdrade forbi och det var svart att urskilja dess dess skepnad. Vid strandens kant skymtade plotsligt en gestalt. Nej tva. En man med en hund. Han vandrade langsamt medan hunden lekfullt traskade pa en bit langre fram. En otack kansla tog plats i min kropp och jag ville gomma mig, gora handerna sallskap i jackfickorna. Det var foga overraskande omojligt. Mannen ropade pa hunden som hade fatt nys pa nagot. Blickstilla iaktog den mig. Jag fokuserade blicken pa de ljusstrimmor som avslojade stigen framfor mig. Forsokte att halla mig lugn. Djur har en viss formaga att kanna av en manniskas osakerhet. Jag misslyckades, for i en handvandning borjade den skalla och ilsket morra. Jag stod som forstelnad. Hunden gick till attack! Med sylvassa tander bet den tag i mitt ben och blodet forsade och...
Nej, nu sparade jag ur lite. Men jag sag faktiskt en man med en hund gaendes langs en strand och det var morkt ute. Tillbaka till sanningen. Utan att ha blivit attackerad av en schafer eller liknande vandrade jag vidare tillbaka till dar jag for en timme sedan borjade min vandring. Med kvicka steg studsade jag fram, likt Tigger pa vag till Nalle Puh. Magen morrade, precis som hunden gjorde som inte fanns eller ja... hunden fanns men inte morrandet. Ni forstar. En varm middag skulle gora den nojd. Pasta, ris eller nudlar? Det var allt jag hade att bjuda pa i ett forsok att inte lata budgeten explodera. Den var redan full av sprickor.
Trevande i en svart juninatt sag jag tillsist ljusen fran staden. Husens alla fonster glimmade likt stjarnor. Som en stjarnhimmel pa jordens yta - ett av manniskan vackraste konstverk.
Ha det gott, det har vi!
Lisa
Poetiskt...fint skrivet :-)
SvaraRaderaKram